Jag kallar mig ägare till både hunden och katten. Gör dom åverkan på någons egendom är det mitt ansvar att betala, likaså om dom blir sjuka. Då är det jag som ska både se till deras bästa och åka till veterinär och betala för dom. Det är jag som ser till att dom får mat, skydd och mår bra på alla vis alltså är jag deras ägare. För min del känns det inte moraliskt fel att äga ett djur. Jag vet att båda mina omplaceringar här hemma har det bra och är lyckliga.

#1 skulle du säga att föräldrar äger sina barn?

Det här är svårt tycker jag. Jag säger inte att jag "äger" mina husdjur, eller att jag "köpt"/"betalat" för dem. Jag brukar säga att jag har adopterat dem (eller att de har adopterat mig), eller att jag är deras människa. Vad tycker ni känns mest rätt att säga?

#2 Jag likställer inte mitt barn med mina djur så nej en förälder äger inte sitt barn.

#4 men allt du tar upp i ditt inlägg stämmer in på dina barn (du är ansvarig för dem och deras hälsa, mat, skydd osv). Vad är det då som skiljer? Mer än att det rör sig om olika arter. Är arttillhörighet en relevant skiljelinje för att få vara någons egendom, eller är det kanske andra aspekter man bör ta i beaktande?

#5 Därför att det inte är tillåtet att äga människor.

ok, om man är intresserad kan man fundera över varför det är så. Men det verkar du inte vara.

#3 Jag förstår ju att man som vegan inte ser sig själv som ägare till någon annan. Man vet att det är fel att äga en annan individ så det känns inte rätt med det ordet.

Vad jag menar är dock att oavsett vad vi kallar oss så är vi juridiskt sett ägare till djuren. De har egendomsstatus i samhället och kan liksom andra produkter köpas, säljas, produceras, destrueras etc.

Detta är moraliskt fel givetvis, men när vi medvetet inte använder ordet "ägare" eller inte tänker på människor som djurägare för att vi anser det fel att äga någon så riskerar vi att osynliggöra djurens egendomsstatus och se det som något som är moraliskt rätt. Jag tänker att det kanske till och med i förlängningen kan ha en del i att upprätthålla djurens egendomsstatus om vi använder ord som förminskar det speciesistiska ställningstagandet.

#7 Jag har valt att pm:a dig istället för att kapa tråden med vårt tjafs.

#8 när moral och jurdik inte går hand i hand följer man väl moralen? inte tvärt om?

genom att använda ett förtryckande språk så riskerar man väl att normalisera förtrycket. Även om jag levde i en kultur som såg kvinnor som deras makars/fäders egendom (juridiskt) skulle jag inte referera till min fru/dotter som min egendom.

bättre då tror jag att försöka synliggöra de strukturerna och arbeta mot dem, ett sätt att göra det kan ju vara att göra en poäng av att man inte ser det som att man äger husdjur.  men jag kanske inte helt förstår hur du tänker här

#10 Men hur synliggör vi och arbetar emot problemet genom att vi använder ord som förminskar eller döljer det?

Jag förstår din poäng med att ett förtryckande språk riskerar att normalisera förtrycket. Jag är dock rädd för att förtrycket istället döljs bakom ord som gör ägandet till något moraliskt försvarbart.

Jag tror inte att vi kan avnormalisera ägandet genom att inte använda det ordet,  utan istället vill jag förtydliga att djur felaktigt är egendom och att vi behöver ändra på det.

Djurförtrycket är ett dold förtryck och det är ett förnekat förtryck som behöver framhävas som det förtryck som det är. Människan hittar på ord och begrepp som döljer och normaliserar djurförtrycket genom att inte kalla det för vad det är.

Det finns ju flera sådana exempel.

Jag vill dock tillägga något som jag hoppas alla redan förstår och det är att detta inte är någon som helst kritik mot vad någon väljer att kalla sig.

Jag vill helt enkelt bara visa hur jag personligen tänker kring det här🙂

Jag kallar mig för "mamma" eller "vårdnadshavare" till min kanin 🙂 Skulle kännas jättefel att säga att jag är ägare till min kanin, det är inte ett kärleksfullt ord liksom och jag älskar min lilla skuttrumpa 🙂

Att inte säga att man äger sina djur ändrar ju inte att man gör det. Det känns som samma logik som detta exemplet som jag sett massa gånger mellan veganer och blandkostare.

A: Jag äter kött.

B: Du utnyttjar och dödar djur.

A: Det gör jag inte.

B: Så du betalar någon annan för att göra det, känns det bättre så?

Men här är ju samma logik.

A: Jag är sambo med en katt.

B: Du är djurägare.

A: Nej det är jag inte.

B: Så du kallar dig något annat, känns det bättre så?

#13 Även icke-veganer och dom som säger att de är djurägare älskar sina djur.

#14 Jag förstår hur du tänker, men min tanke blir att vi äger väl våra barn också? Visserligen växer barnen upp och blir (förhoppningsvis) myndiga, men tills dess "äger" vi väl dem, eller har jag dålig koll på begrepp? Vi kallar ju ändå oss föräldrar eller vårdnadshavare till människobarn för det låter trevligare.

#15 Jag hoppas att det inte var en helt allvarlig kommentar. Nej, vi äger inte våra barn. Kan du ge bort dina barn? Kan du sälja dom? Kan du avliva dom? Barn är enligt lagen inte vår egendom som djur är.

#16 Nej, det har du rätt i. Hemskt att djur ska kunna ses som egendom, lagen måste verkligen ses över.

Jag brukade kalla min katt för min son 🙂 och alla mina firrar var mina bebisar. Om någon frågar om jag har djur så har jag nog aldrig använt ordet äger om ett djur. Jag brukar bara säga att jag har en katt. Har fiskar. Osv. Äger säger jag om huset eller bilen.

Dock att hitta ett annat ord för äger är svårt. För om du betalar för något så kallas det ju att du äger det för du har ju köpt det. Att man har något är nog det bästa att använda.

Jag äger mina djur. Det innebär att jag har ett ansvar för dem. Både att de hålls på ett riktigt sätt och att de får det värdiga slut de har rätt till.

Ägandet som princip ger ju både rättigheter och skyldigheter, du kan ju aldrig straffas för att inte skött ett djur du inte är ägare till……

Jag tycker att oavsätt vad du kallar dig när du har ett djur som hemmahör till familjen/hushållet så har man ett ansvar för det livet, precis som för sitt eget.

Du kan inte äga dina barn och du äger inte heller din livspartner, på samma sätt man kan inte äga ett liv även om det tillhör ett djur. Vi säger "min" hund, mina fiskar, mina fåglar, min syster, min man..men äger vi dem för det?
Djuren är en separat individ, men jag ser inga fel i att dela hemmet med ett dem, jag har 2 hemma och de bildar en helhet med oss därhemma och i ärlighetens namn tar jag bättre hand om dem än mig själv; de äter bättre, vårdas bättre och lever gladare än mig.

Och eftersom jag inte har kunskapen att leva i en träkoja ute i skogen vid en sjö och leva utav naturen har jag valt att dela mitt modernare hem med 2 domesticerade djur som på samma sätt inte klarar sig själva ute i naturen.

Så ja, på papper äger jag mina djur, men i hjärtat och i hemmet är de sina egna individer och de har en plats och mening i "familjen", men jag anser dem inte vara min egendom som mina kläder och lägenhet.
Och egentligen, jag undrar ibland vad som hände i det förflutna som gjorde att människor började leva, inte bara av djur, utan med djur? Om någon annan ras skulle råka fått medvetandet, skulle de ha argerat på samma vis?

Som jag ser det så *går det inte* att äga någon annan individ. Människan tror hen äger en katt, en hund etc, precis som människan trodde sig äga en slav i postkoloniska USA t ex.. De skrev väl inte upp sig på det? Har någon hund eller katt gått med på att bli någons egendom? De förstår nog inte ens begreppet, så det tror jag inte. Jag menar inte att människor i regel förslavar djur (men det händer det också, hästar och oxar är ju djur som förslavats av människor och åtminstone hästar och elefanter förslavas ofta fortfarande som arbetskraft). Vad jag menade att säga är att bara för att människor tror sig äga (och tvingar till sig vad de vill från andra djur och ibland andra människor) så betyder det inte att de egentligen gör det.

'

Jag anser att handlingen är det viktiga, inte ordet. (Särskilt som vi inte delar detta språk med djuren.)

Djurens situation måste bli bättre och de måste behandlas med respekt för deras behov och särart, det är vi överens om. För deras vidkommande är det avgjort av större betydelse än ett ord.

Men mår man bättre själv av att byta ut ordet mot något annat, är det väl bara att göra det? Men djuret kommer inte att bry sig nämnvärt och jag ser ingen anledning att driva någon "kampanj" för att få bort "ägande av djur" ur språkbruket. Det finns det som är vida mer överhängande, om man säger så…
Att ta strid mot ordet blir då en handling i tomma luften, är jag rädd för.

#21 Jag vet inte vad jag "tvingar till mig" från mina katter (just det, mina katter och jag är deras människa). De kommer och går som de vill, jag serverar mat, betalar veterinärräkningar, tillbehör och försäkring. Om de vore missnöjda med att vara min katt skulle de "bryta kontraktet" omedelbart.

Om någon förklarade för dem att jag äger dem och att det är förkastligt skulle de nog vara ganska oförstående.😃(De menar det är tvärtom. 🐱)

#23

Självklart ska djur behandlas med både värdighet och känsla. Det är levande varelser och ska behandlas därefter.

Men levande varelser dominerar och utnyttjar också varandra. Detta är naturligt.

Predatorer, under normala förhållande slår inte mer djur än de kan konsumera upp eller som exempelvis räv o fågel äter upp när de stora predatorerna lämnat kadavret.

Vi människor, som art dominerar och ändrar djurarter efter våra egna behov och syften. Icke önskvärda anlag plockas helt enkelt bort.

Detta är helt ok.

Vad som, i mina ögon inte är ok är att betrakta djur som en industriell resurs som man med alla medel ska få att avkasta maximalt.

Det är där, anser jag, vi ska lägga tid o resurser för att beivra.

#23 Om katterna verkligen får komma och gå som de vill, utan halsband och utan att du bestämt över deras reproduktion (ingen kastrering), om du verkligen inte dominerar över dem så är det väl helt okej, men tro inte att du äger dem för det gör du inte… även om du tror det, så det finns inget "ägande" att förklara 😋. Tvingar du till dig nått så gör du det, tvingar du inte till dig nått så gör du det inte…

#25 Jo, de är självklart kastrerade, så visst, jag bestämmer över deras reproduktion. Skulle katterna ha det bättre annars, tror du?

#26 Om någon steriliserade dig, skulle du vara glad, nöjd och lyckligare över det? Om det handlar om att det är blandat med kön hos katterna hos dig så hade det väl varit bättre att bara ha katter av ett kön, eller hade det inte varit lika skojigt för dig?

Alltså: Katterna (som exempel) ska ha det så bra som möjligt.  Om uppsägning av ett formellt ägarskap (=ett ord) för med sig släpphänthet så att man inte tar ansvar för djuren och deras bästa eller att de inte ska finnas alls, är jag inte med.

Varför skulle ett halsband (eller ett chip) vara av ondo för djuren? Jag är inte chippad (som väl är) men jag har en mängd andra möjligheter som står mig till buds om jag skulle gå vilse. Det har inte katten. Mitt "ägarskap" gör det möjligt för mig att som ansvarstagande djurägare spåra katterna så jag kan ta hand om dem igen, om de skulle komma bort.

Jag har inte frågat dem vad de tycker om den saken, men jag föredrar att tro att de inte skulle ha några invändningar. De har inte själva förmåga att ta det beslutet, därför har jag tagit det åt dem, därför har jag tagit ansvar.

Min poäng: Att stoltsera med att inte använda ordet "äga" djur får inte innebära en försämring för djuren. Då är det bättre att "äga" och ta ansvar.

Samhället är inte anpassat så att alla (djur) skulle klara sig med att ströva fritt.

#27 Skojigt? Jag har tagit hand om katter från ett djurhem och valde (eller de valde) dem som mest behövde hjälp.